Tänkte skriva ett par rader om helgens utmaning. 
Det var samtidigt SM i Multisport och jag kan väl säga att jag i förhand inte hade någora stora förhoppningar om en bra placering. Mitt och idas mål var mer att vi skulle spöa skiten ur idas syster som körde med en kompis. Vi hade det liiiite småstressigt innan start, det är endel som skall fixas med när man skall köra en multisports tävling på knappt 5timmar.

Vår supporter inuti växlingsfållan Elisabeth, skötte sig mer än väl! Hon flätade mitt hår, gav tips på bra vägval och höll upp ett paraply i det hällregn som bestämde sig för att braka lös precis innan start.

Starten gick och första sträckan var en löpsträcka på en smal stig som på vissa ställen övergick i träspångar, som pga vädret var snorhala. Tack för Orienteringsskor! Iaf när man löpt ett par km var det dags att vada/simma/vada ut i klarälven och stämpla vid en boj. Bra att det i klarälven finns sanddyner så att man får lite stöd för simmningen. Väl ur vattnet var det bara att löpa tillbaka till målet. Där sparkade vi av oss olskorna och hoppade i cykelskorna, inte skulle vi cykla men vi ville att vår suppoerter skulle hinna packa ner våra olskor i löparryggsäckarna så därför hade vi bestämt oss för att padla i cykelskor. Springer som tusan bort till vår kanot i oknytna cykelskor (herregud vad det inte var lätt!) drar kanoten mot vattenbrynet och hoppar i. När vi paddlat ett par minuter går det upp för mig att jag har det väldans trångt för benen. Inte var det väl såhär då vi tränade ida?? Nej, såklart hade vi i stressen lagt kanoten åt fel håll och jag som skulle sitta längst fram satt nu längst fram i en kanot som var felvänd..inte konstigt att det kändes konstigt.
Vi bytte snabbt platser och vände kanoten. Vi paddlade på och det hände inte så mycket mer på den sträckan än att väldigt många i herr och mixklassen paddlade fel (varför inte läsa kartan?) och paddalde in på dambanans sträcka och det hela resulterade i att de blockerade vägen för oss. folk ropade det är fel, vi har kört fel och började vända. "dambanan går frtfarande här" - ropar jag "jag vet" får ajg tillsvar av teamet framför oss som skiter fullständigt i att vi kommer och vänder framför oss ändå, vilket såklart resulterar i att vi kör in i varandra.....
När vi paddlat klart var det dags att hoppa ut på tredje sträckan, som var en kombinerad sträcka med många olika moment. Vi hoppade på cyklarna och cyklade ut till inre hamn där vi skulle hoppa från ett hemma byggt hopptorn, kanske 3-4meter..men väldans läskigt. Väl i vattnet skulle vi simma till en boj och stämpla. Upp ur vattnet och hoppa på hojjen. Ett par kontroller och obligatoriska vägval genom örsholmen och sedan upp till kronoparken. Väl där uppe så var det bara till at hoppa av cyklarna och springa de typ 240trappstegen upp i kronoparkens vattentorn och stämpla...Goa vader man hade där uppe!!
Efter en svajig löpning ner genom tornet hoppade vi upp på cyklarna igen och cyklade bort mot tyrskogen. ca 10km cykling där STORA (lite för stora, för min del) bitar var mycket teknisk mtb. Nattens och morgonens regn hade gjort stigar till bäckar och vanliga rötter till livsfarligt hala hinder. När vi äntligen såg Tyrstugan var jag bara tvungen att ge vika för min lättnad och utbrista ÄÄÄÄNTLIGEN :)
Från Tyr cyklade vi till Råtorp, där vi skulle simma ut till en ö i klarälven. Det var verkligen ingen lång sträcka, men så jobbigt då. Klarälven går ihop precis där vi skulle korsa och var alltis som smalast precis där, den smarte förstår då att det såklart är extremt strömt precis där. Vi simmade och simmade och det kändes verkligen som att vi inte kom någonstans. Lite lätt panik! Tillslut nådde vi andra sidan ön, dock flera meter nerströms. Men längs ökanten var det inte fullt lika strömt och det gick fint att komma upp på denna och stämpla. Vägen tillbaka försökte vi vara lite smarta och promenera en bit upp på ön för inte hamna så långt nerströms på andra sidan. Detta hjälpte bara litegrann :P

Helt döslut hoppade vi på cykeln och trampade iväg. Tursamt nog återfår man juh andan och orken ganska fort. Vi cyklade i sannaskogen och efter en liten felkörning tog vi en rejälomväg, men jag tror vi tjänade rätt bra på det trots allt, då skogens stigar juh faktiskt var mer bäckar än stigar.

Vårt mål var en liten sjö i sannaskogen och väl där kastade vi cyklarna och hoppade i oreinteringsskorna för en kortare oreinteringsbana. Fy tusan vad mör man var i benen, jag tror aldrig jag har fått ta i så sjukt mycket för att ens få benen att röra sig. haha! sjuk känsla!
Efter orienteringen var det cykling igen och vi cyklade mot gruvlyckan och upp för dess "berg" vidare mot en bro över klarälven i närheten av sjukhuset där det hängde rep från bron ner i vattnet. Uppgiften var att klättra upp på repet  och stämpla. Det fanns tre rep och juh längre ut i den strömma älven man simmade juh fler knutar på repen blev det. Ida prövade första repet och när hon stod på knuten fick vi klartecken av funktionären att vi fick ge oss ut på straffrundan, som var 1km löpning..

Efter straffrundan var det bara att bege sig tillbaka till växlingsfållan och ge sig ut på sista sträckan.
På cykelturen genom gruvlyckan kände jag i benen att de var påväg att krampa flera gånger, jag kom då på att jag inte tagit en enda enervit tablett som man juh skall grunda ordentligt med för att förebygga kramp. Iaf jag tryckte i mig två-tre stycken.
Där vi gav oss ut på sista sträckans löptur så kändes det väl ändå rätt bra, sliten men inte alls trött i den bemärkelsen att jag inte skulle klara av att löpa sista turen i relativt snabb fart. När vi nådde jakobsbergs skogen och vi ta mig tusan skulle upp och ner för varenda liiiten höjd i skogen så började mina baklår krampa. I varenda mosse fastnade jag i och att försöka dra upp sig och springa därifrån var typ helt omöjligt då det sa KRAMP direkt. taktiken för att undvika krampen var att försöka vagga framåt och att i alla motlut bara ge vika och gå. Någonstans på hälften blev vi ikappsprugna av ett tejejlag, tredjeplatsen var borta.

Äntligen ute ut skogen var det 1,5km vasslöpning, herregud! En sådan grej hade varit jättekul om benen hde varit hyffsat okej. Med kramp i dem var det ett mindre helvete. När vi skulle ner i vassen var detsom ett djupthål, där alla hade hoppat i och botten var så att jag sjönk ner till midjan, mysigt! Mitt i detta hål fick jag kramp i båda baklåren och skrek rakt ut, kramp! gubben som var funktionär precis där tittar bedrövat på mig och säger "stå inte still där, du kan fastna" Vad i helvete tänker jag hur tusan tror du att jag skall kunna röra mig när jag har kramp? Ida vänder om och drar upp mig på den lite mer stadiga vassbädden. Efter det var det till att traska igen. på ett ställe i vassen stod en tjej med kameran i högsta hugg och man skulle lixom över någon grej, där fick jag kramp på riktigt igen och det kom så fort att jag i panik spände hela kroppen och samtidigt fes högt..haha! "ojdå, där kom en fis också" sa jag och tjejen skrattade så att hennes kamera bara hoppade upp och ner :P kul att man tillochmed i svåra och jobbga stunder som då kan konsten att få andra att skratta :D
Ida var pigg och utan kramp så hon var ett par meter före mig genom vassen och ropade åt mig "det är nog bara 50meter kvar nu" "YESSS" tänkte jag men ja efter att det nog bara var 50meter kvar för typ fjärdegången var det helt sjukt underbart att stå på fast mark igen och faktiskt kunna springa in i mål.

Tack till min lagkamrat Ida, vi är bäst!
Tack för allt support utefter vägen, det var många som hejjade hörde jag. :)
Här kommer ett par bilder.













Även johan och jens körde tillsammans och de kom in på en fin 16de plats!!







puss