Hejsan! Här kommer helgens äventyr; Fredag, nerverna är än så länge innaför kroppen. Packar i ordning allting efter min mega långa packningslista. Gör rent skidorna under övervakning av johan och känner att jag nog strax börjar bli redo för att åka de 9milen. lördag, mikan kommer och ringer på dörren vid 10 tiden. Pappa messar att vägarna genom Dalsland är dåliga och att de ligger typ en timma efter tidsplaneringen. Mikan och jag drar efter en stund ner tillGrums där vi skulle mötas och hinner en snabb sväng in på godisaffären där. Mina nerver är inte lugna men ändå helt okej. För mig är det ovant att bli ordentligt nervös, lite blir jag ofta innan tävlingar men riktigt ordentligt nervös är väldigt sällan jag blir. Vid halv 12 rullar vår minibuss in på Rast i Grums och alla SLKare springer in för att bänka sig framför skidVM tillsammans för min del med en tallrik spagetti och köttfärssås. Vi kommer iaf iväg och upp till Sälen efter ett par timmar och hämtar där upp våra nummelappar och köper lite andra nödvändigheter. Fortsätter upp till Långflon där vi skulle övernatta. Det var nu psykkriget började. usch! Jag blev bara mer och mer nervös och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. MEn lite roligt var det ändå när resten av gänget sitter inne i tvrummet med varsin wiskey/jäger och snackar om sina dåliga och orytmiska hjärtan. :P Somnade iaf och blev väckt 03.50 av mitt alarm. Upp och hoppa! Tryckte i mig enormt mycket frulle, bäst att ladda ordentligt. Nervositeten var som bortblåst och det enda som ekade i skallen var, du klarar detta!, du skall till mora michelle! loppet; Första backen, ett helvete. inte för att det var speciellt jobbigt utan för att det var så otroligt mycket folk. Det tog lixom aldrig slut. placerade pappa precis bakom mig och vi gick sakta sakta upp för backen. första milen gick på 1.25 tror jag....fy fasen vad långsamt! Vid 2mil fick jag en svacka, ryggen började göra ont och armarna kändes helt borta. Rutinerad som jag är började jag boxa bort elaka tankar och stretcha ryggen så som mikans sambo lärt mig. sakta sakta släppte det. Jag började känna mig starkare och starkare. kilometrarna växte under skidorna och huvudet blev om än ännu mer fokuserad på uppgiften; att komma till Mora. Vid Evertsberg stod Johan och hejjade så jag och pappa stannade och pustade ut lite medans motivationen steg. Tyvärr började pappa bli sliten, han orkade inte hänga med mig längre och ett par km innan hökberg sa han till mig att "michelle, nu tittar inte du bakåt något mer utan nu kör du bara" först tvekade jag, jag ville så gärna under 9timmar men ville heller inte lämna min käre far. men efter en snabb övervägning valde jag ändå att köra och det gjorde jag. Kroppen var trött men absolut inte sliten och det kändes så jäkla bra att känna att orken fanns de sista 3milen. lyckades stänga av klockan så jag hade ingen koll på tiden. Men tänkte att jag kör på så får vi se vad tiden blir. orkade spurta litelite och konstaterade imål att jag nog åkt på exakt 9timmar. smsade och ringde till mamma och hon bekräftade tiden som blev 08:58:44. Fantastiskt nöjd!!! Tack till er som på någotvis hjälpte mig under banan oavsett om ni var där eller inte för jag kan lova att man hinner tänka en hel del på 9timmar i skidspåret. :) pok